Gömd bakom en klippa på 4 000 meters höjd i den högalpina Spangodalen i det indiska bergsriket Ladakh, försöker jag få stadiga bilder med stelfrusna händer på en ensam snöleopardhane. Hans lockrop efter en hona ekar i dalen.
Nu äntligen får jag mitt möte med bergets spöke, som lokalbefolkningen här kallar snöleoparden.
När jag återvänder nästa vinter väntar jag i flera timmar på att en hona med två ungar ska komma fram till en annan dal, drygt 1,5 mil från platsen där jag mötte hanen. Bilderna på alla tre är svårt att få till bra men jag får en fin bild på de halvvuxna ungarna.
Det är fint vinterväder när jag landar i Ladakhs största stad Leh i slutet av mars 2011. Jigmet Dadul möter mig vid flygplatsen. Han arbetar för Snow Leopard Conservancy India-Trust och är ofta på skolor för att berätta för lärarna och eleverna om hur viktigt det är för Ladakh att ha kvar rovdjur som varg och snöleopard. Vi träffades i januari 2009 när jag letade efter snöleoparderna i nationalparken Hemis i Ladakh med en grupp som leddes av engelsmannen Dave Mallon. Jigmet var den ende som fick se en skymt av en snöleopard som gick bakom en stor klippa.
Förra vintern väntade jag i över en månad på att en snöleopardhona skulle vandra ner från nationalparken Chitral Gol till reservatet Toshi i nordvästra Pakistan i provinsen Khuber Pakhtunkhwa. I den här provinsen är Nobels fredsprisvinnare Malalah Yousafzai uppväxt. Här finns en muslimsk befokning. Men här har tyvärr varit flera attacker av talibanska terrrorister. En man ser positivt på framtiden och försöker arrangera fallskärmshoppning.
Snöleopardhonan följde skruvhornsgetterna när de vandrade ner till Toshi. Men nu hade hon blivit så gammal – upp mot 14 år, trodde några – och hon orkade bara jaga skruvhornsgetternas ungar. Hon tog även ibland herdarnas får.
Vi väntade på att snön skulle komma eftersom dåligt väder i Toshi skulle få snöleopardhonan att stanna länge där. Men både snön och honan dröjde.
Äntligen faller snön
Jag besökte kalashfolket som bor drygt en dagsetapp från byn Ayun. Kvinnorna och flickorna bär praktfulla kläder. Kalashfolket påminner en del om våra samer. Snöleoparderna smyger ibland utanför kalashbyarna och männen är inte så glada om de förlorar sitt får till ett hungrigt kattdjur. De kräver ersättning av Pakistans regering men de har inte fått något gehör.
Efter fyra veckor kom snön. Det snöade så mycket att hela landskapet förändrades. Det såg ut som Alperna utanför gästhuset i Ayun där jag bodde.
− Nu är jag glad. Nu kommer du defintivt att se purdum, sade Miki, som var min chaufför.
Purdum kallas snöleoparden i Chitral.
Men nästa dag i Toshi såg vi inga spår utan bara vildgetterna. Efter att ha förlängt uppehållet med två veckor måste jag resa hem. Jag trodde att min sista chans att uppleva en vild snöleopard var borta.
Första försöket
Redan 2004 när jag vandrade i ett svårforcerat bergsområde i Kirgizisistan kändes det som jag hade startat ett omöjligt projekt. Den gången lämnade jag Centralasien med att enbart ha fått se några färska fotspår i snön av en stor snöleopardhane. Det gick inte att följa spåren uppför bergen eftersom det var lavinfara i området. Men jag ville nu göra ett sista försök och kontaktade på mejl Jigmet. Han hade tid att hjälpa mig att leta i några dagar.
− Vi ska prova Spangodalen i Ulley. Jag har hört att där kan det finnas fem snöleoparder, bland annat en hona med två ungar och i början av februari tog en hane en jak i byn, säger Jigmet när vi åter träffas.
Den första kvällen känner jag av den höga höjden och kylan och har fått lite huvudvärk. Under mina vandringar i Nepal har jag mött vältränade idrottspersoner som varit helt utslagna efter att ha drabbats av höghöjdssjukan.
− Du måste dricka mycket varmt den första dagen, säger Yangtzien Angmo. Hon äger gästhuset där jag övernattar. På eftermiddagen spelar jag lite boll med hennes elvaåriga dotter, Tsering Angmo.
Nästa eftermiddag lämnar jag Leh tillsammans med Jigmet, kocken Urgen Jardol och bäraren Tshang Dordi. Han har samma förnamn som pojken Tintin i Tibet. Det har snöat hela morgonen men nu har det äntligen klarnat upp. Vi sätter snabbt upp tälten, äter en rejäl frukost innan vi sakta går in i dalen. En lammgam svävar över de höga klipporna. Sedan försöker jag få fina bilder på en flock av den sibiriska stenbocken, som kallas ibex här. Men varje gång jag kämpat mig uppför sluttningarna har de smidiga djuren klättrat mycket högre upp. Plötsligt hör jag ett märkligt ljud.
− Är det vargar? frågar jag Jigmet.
− Nej, det är en snöleopard. Så här låter deras parningsrop, svarar han och kryper ner bakom en sten och viskar:
− Ner, ner!!
− Jag tror att den gömmer sig i en klippa, viskar Jigmet.
Han ropar till hanen. Vi väntar spänt på om den ska svara. Efter någon minut ropar den tillbaka. Jigmet ser nu allt intensivare i sin tubkikare. Han lämnar kikaren till mig.
Jag tror inte att det jag ser är sant. På flera hundra meters avstånd sitter en snöleopard. Jag ser tydligt den gråfläckiga kroppen och den långa svansen. Jigmet springer uppför sluttningen. Jag andas tungt men låter inte den här chansen försvinna. Vi gömmer oss bakom ett stort stenblock. Nu har hanen satt sig bredvid en stor klippa. Den ser lugnt på mig.
− Kan jag gå närmare honom? frågar jag Jigmet.
− Ja, det går bra. Du kanske kan få andra bilder då, svarar han.
Tshang gör mig sällskap. Han hittar snöleoparden igen och för att visa mig var han sett den tar han några bilder med min kamera. När jag tar över fotoutrustningen vandrar snöleopardhanen på den branta sluttningen. Han syns bra i snön men fotoljuset har blivit sämre.
Det känns som att ha bestigit Mount Everest när jag sent på kvällen är tillbaka i lägret. Vi firar mötet med snöleoparden med en chokladtårta. 1992 gick jag uppför Kala Pathar i Nepal och hade därifrån en svindlande utsikt mot Lhotse, Everest och även isfallet.
Laddar med ishockey
Nästa vinter återvänder jag till Ladakh och då laddar jag upp med att följa en match i den stora indiska ishockeyturneringen i Leh innan jag ger mig upp till Tsewang Norboos gästhus i Ulley för att där stanna i nästan tre veckor. Det blir fantastiska möten med flera olika snöleoparder.
Tillsammans med Norboo väntar jag gömd vid en klippa i en dalgång drygt en mil från gästhuset. Vi huttrar i minusgraderna och av det kraftiga snöfallet, som nu äntligen upphör.
– Nu tror jag vi får se snöleoparderna, säger Norboo plötsligt när han hör några korpar. Han blir mer uppjagad. På flera hundra meter ser vi en snöleopardhona vandrandes med sina två ungar.
Jag lyckas få en bild när de halvvuxna ungarna vilar på en bergskam och ser på mig. På kvällen funderar jag på om detta kan vara ungarna till den ensamme hanen jag mötte i Spangodalen förra vintern.
Teorin förstärks när den erfarne snöleopardexperten Leif Blomkvist studerar bilderna. Han arbetar främst på Helsingfors Zoo och på Nordens Ark i Bohuslän.
Den följande vintern när jag vandrar i nationalparken Hemis ser jag flera snöleoparder den första eftermiddagen men därefter är de som bortblåsta. Under nio dagars letande ser jag inga spår. Den vintern har jag först varit i den natursköna pakistanska dalen Hunza utan att ha någon lycka med att hitta bergets spöke.
Men jag får fina bilder på blåfåren. Här är de snöleopardens främsta byte. I Spangodalen jagar den framför allt stenbockarna. I trakterna kring Ulley och andra byar jagar snöleoparden gärna ett annat vildfår, som kallas urial.
Innan jag återvände till Ladakh hade jag i slutet av 2012 rest till Pakistan för att leta efter snöleoparden i nationalparken Khunjerab. Jag hade tagit ledigt från min dåvarande arbetsplats, Mariestads-Tidningen, och allt verkade vara klart. Men då fick jag veta att jag inte skulle få ett av de fem tillstånd som krävdes.
Istället vandrade jag i den natursköna Hunzadalen tillsammans med Arif Ullah Baig och Sakhi Ahme Jan. Arif arbetar som bergsguide. Han har även flera jakar. Om en snöleopard dödar tamboskapen låter de djuret vara till skillnad mot i Ladakh där de vill tatillvara köttet. På julafton övernattade vi ett vindskjul. Som sällskap hade vi två får. Det kändes nästan som att befinna sig i en krubba. Området heter passande Eagles Nest.
Men någon snöleopard såg jag aldrig. Det enda djuret jag såg var en örn.
Jag ville inte lämna Pakistan med ännu en stor besvikelse och hade redan planerat ett reportage om landets damfotboll. Jag träffade tre spelare i landets främsta damlag, Young Rising Stars. Artikeln publicerades i tidningen Svensk Damfotboll, där jag under flera år medverkade med reportage, och i en engelsk damfotbollstidning. Inför EM i Sverige fick jag även sålt ett reportage till Aftonbladet.
Spårar med Jigmets son
I början av februari 2014 återvänder jag till Ladakh och Hemis. Jigmets son Nawang Gyaltson är min guide under 15 dagar.
Det börjar som förra vintern med några resultatlösa dagar men så kommer ett kraftigt snöfall. Några timmar senare går larmet när en snöleopardhane vandrar på en bergssluttning. Vi ställer upp tubkikarna och kamerastativen och riktar in teleobjektiven mot berget. Det blir några bilder innan katten är borta.
Vi springer över en isbelagd sjö. Jag ramlar och slår i mitt sedan tonåren sargade knä i isen. Det värker lite men värre är att jag även ramlat med det stora teleobjektivet som jag hyrt. Det har klarat sig. I fortsättningen tar jag inga chanser utan förvarar objektivet med kameran i en stor fotoryggsäck. Dagarna varvas med magnifika soliga vinterdagar och kraftigt snöfall då vi inte kan se många meter framför oss.
Under några dagar har jag sällskap av Jens Hauser som vandrar med en man från Nederländerna. Jens och jag gjorde ett stort äventyr i Pantanal 2012.
Möte på hal is
Min avslutande dag bjuder på strålande solsken och klart vinterväder. Jag är på väg ner till lägret för att hinna med en taxi tillbaka till Leh och har passerat en grupp med blåfår när jag hör en kort vissling. En grabb som arbetar som kock har upptäckt en snöleopard i en klippskreva. Jag vänder om och går upp drygt en kilometer för att kravla mig ut på isen. Jag är bland de första där och ser efter ett tag snöleoparden i en av guidernas tubkikare men jag lyckas inte hitta den i min kamera. Först när jag får låna ett stativ kan guiderna förklara exakt var snöleoparden gömmer sig. Ibland kikar den fram och då säger guiderna:
– Fort, huvudet är uppe, ta bilder nu.
Taxin får vänta. Det här kan vara ögonblicket jag väntat på under alla år. Jag byter kamera då den jag använder mest börjar få slut på batterierna. Den andra kameran ligger i fotoryggsäcken. Jag får fram den kameran och plötsligt bestämmer sig snöleoparden, som är en hona, att hon ska lämna sitt gömställe. En av mina guidevänner springer med mig på den hala isen för att jag ska komma lite närmare. Jag tar några snabba bilder innan bergets gråa spöke har lämnat området.
Fotnot1: Förutom när jag fick gå in till två snöleopardungar på Nordens Ark för att ta bilder till en broschyr, så var mitt första möte med djuret, vid en bur på Moskvas internationella flygplats år 1992. Landet hette då OSS. Jag var på väg till Kathmandu i Nepal och mellanlandade i Moskva. Under uppehållet hann jag med att ta en taxi in till Röda Torget. På tilbakavägen blev vi stoppade av en polispatrull. De undersökte om chauffören hade gömt narkotika. Jag hade mina filmrullar förvarade i den fotoväst jag bar och var lite orolig att Moskvas poliser skulle få för sig att detta var något skumt, men de tog det med ro.
Fotnot2: Den 5 augusti 2019 lämnade Ladakh den indiska delstaten Jammu & Kashmir och bildade istället Ladakh Union Territories (Ladakh UT). Där ingår Leh district och Kargil district. Ladakh UT tillhör fortfarande Indien.
Fotnot3: Kashmir markhor kallas de skruvhornsgetter som finns i Pakistan. På persiska betyder markhor ormätare. Miki berättade för mig att vildgeten stampar ihjäl ormarna och sedan äter upp dem. Men ingen verkar någonsin ha sett detta.
