En sakral morgon med ägretthägrar på Gotland

Ägretthäger på Gotland

De tidiga morgnarna i april är det man längtar efter hela året. Jag älskar kontrasten mellan de kalla nätterna och vårens allt varmare omfamning av dagen som gör vårens grepp starkare och tvingar den kvardröjande vintern att så sakteliga släppa taget.  

Just en sån morgon för någon vecka sedan tog jag mig till en av mina favoritplatser på östra Gotland. Jag hade rekat kvällen innan och sett att det fanns några ägretthägrar som födosökte i viken. De är numer ett allt vanligare inslag i den gotländska faunan. De har häckat på ön de senast 7-8 åren och blivit fler och fler för varje år. 

Jag var på plats ungefär halvannan timme före soluppgången. Jag vill ha gott om tid att ta plats i skydd av mörkret och förbereda mig i lugn och ro. Den sista biten innan stranden brukar jag åla fram för att inte avslöja mig för eventuella gäster i viken. Just den här morgonen var det dock ganska tomt. 

Mitt favoritljus är det svaga ljus man ser ungefär en halvtimme innan soluppgången.

Den här morgonen var det jättefint ljus men inget att fota. Plötsligt landar några gluttsnäppor innanför närgränsen på kameran. Jag törs inte röra mig. De rör sig förbi och försvinner tyvärr utan att jag fick en chans att fota dem. 

Det magiska ljuset övergår i soluppgång och plötsligt ser jag ägretterna längst bort i viken. En av dem rör sig mot mig och jag får en del bilder av ägretten med kvardröjande sjörök som beslöjar viken. Den kommer närmare och lyfter. Tack vare min nya Canon R3 får jag en bra serie när den flyger förbi mig på nära håll. Jag var nöjd med morgonen och började fundera på att ge upp då motljuset började bli väl hårt i mitt tycke. MEN en lärdom jag dragit med åren är att ljuset är mjukare och finare än vad man tror så jag nötte vidare ett tag till. 

Efter några timmars förmiddagssömn kollade jag igenom bilderna i datorn och det visade sig att de bilder jag själv kände var bra när jag tog dem mycket riktigt var bra men de bilder jag tog på slutet var ännu bättre. 

Dimman fungerade som en gigantisk softbox och tillsammans med solljuset blev kompositionen väldig mjuk, vit och behaglig. En av bilderna stack ut lite extra och det var en när en av ägretthägrarna hoppade till och bredde ut sina vingar rakt emot mig. Det blev nästan en religiös, sakral känsla i bilden. Som att ärkeängeln Gabriel klätt ut sig till ägrett för att besöka vår jord.  

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här