”Vad föredrar du, färg eller svartvitt?” Hur många gånger har vi inte hört den frågan! I den här artikeln kommer jag att ge ett antal exempel på hur jag känner för och arbetar med mina bilder – ungefär på det sätt som jag gör i mina bildföreläsningar.
Det händer att jag tänker svartvitt direkt när jag ser ett visst motiv i sökaren, men det tillhör undantagen. Vanligtvis tar jag bilden, och först när jag betraktar den på datorskärmen börjar det fortsatta äventyret på allvar. I det läget struntar jag helt i mina principiella preferenser gällande färg och svartvitt. Och jag vill inte ha bråttom. När jag prövar mig fram låter jag enbart mitt bildseende och känslan för den aktuella bilden styra, och det är just detta som ibland får mig att uppleva en sorts positiv äventyrskänsla vid redigeringen.
Beträffande bild nr 1 var valet enkelt. Vår masai-guide hade före soluppgången kört oss till trädet där det häckande paret sekreterarfåglar hade sitt rede. För första gången fick jag skåda dessa fåglar i deras boträd medan himlen allt starkare färgades av solen som ännu inte gått upp. Att få se denna spektakulära fågelart på detta speciella sätt kändes nästan overkligt efter att tidigare bara ha fotograferat dem på marken eller flygande korta sträckor på låg höjd. En skicklig guide är värd sin vikt i guld. Och, ja, redigeringsvalet kändes lätt.
Buffelryggen är den perfekta platsen för oxhackaren att fånga insekter, inte bara i pälsen utan framför allt i luften. Även denna bild känns självklar att visa i färg, även om himlen här är långt ifrån lika spektakulär som på bilden av sekreterarfåglarna. Inte minst för att underlätta artbestämningen. Här är det lätt att se att det är en gulnäbbad oxhackare, och inte en rödnäbbad. Vissa fåglar har ju just färgerna som det mest karaktärstecknande för dem, och då känns det fel att konvertera till svartvitt.
Nu till en helt annan bildtyp – frosseri i linjer. Zebran är rimligen det djur som mer än alla andra inbjuder till svartvita, ja till och med till rent grafiska bilder. En gråskala blir för mig här bara en förstörande ingrediens. Vid sådana här motiv kan jag helt enkelt inte låta bli att testa en hård grafisk redigering, helt utan gråskala. Jag väljer alltså att radikalt skala av bilden och att frossa i linjerna, något jag upplever som en befriande njutning. En uppfattning jag säkert delar med många är att ju enklare och mer avskalad en bild är, desto längre ”håller” den.
Trots att zebran alltid lockar mig med sin grafiska potential, kan jag inte låta bli att behålla färgerna i bilden vid ett sådant här tillfälle, då ljuset och färgerna ger de rätta förutsättningarna.
Ruaha – ett landskap som sett likadant ut sedan urminnes, tider. Här har inte mycket förändrats de senaste århundradena. Här är buffeln fälld och lejoninnorna är matta av jakt och hetta – faktiskt till den grad att de prioriterar vilan framför ätandet! Hur länge kommer detta vilda, vidunderliga och uråldriga landskap att bevaras? Av vördnad ansluter jag mig här till den starka traditionen av svartvit dokumentär fotografi.
Fotovännen och medresenären Frode Wendelbo sa när han såg den här bilden: ”Det är som att fikonträdet sträcker ut sin arm mot det hotande molnet och säger Stopp, hit men inte längre – kom inte närmare!” Den tolkningen har stannat i mitt huvud och jag testar att framhäva sagofantasin och dramatiken genom en överdrivet hård svartvit kontrast så att blicken koncentreras till de två huvudobjekten.
I det begynnande dagsljuset är hyenaungarna så nyfikna att de motstår frestelsen att av rädsla krypa ned i det skyddande grytet alldeles bakom dem. De lägger sig i en formation som känns trygg för dem, och idealisk för mig. Inte så mycket ljus, men tillräckligt för ögonblänk. Färger skulle snarast distrahera – färg vill jag bara ha när jag känner att det verkligen tillför något till bilden. Här består byggstenarna enbart av pyramidform och ögonblänk, inget mer. Jag gillar det enkla i en bild.
Ett sinnestillstånd. Heta dagar kan jag känna det som att luften dallrar och står stilla på samma gång och får färgerna att liksom förblekna. Det är för att försöka framhäva minnet av den känslan som jag har givit bilden den här karaktären.
Elefantens fårade, grova hud lockar mig till att arbeta med ett grafiskt uttryck. Detta gäller särskilt när objektet kan friläggas från omgivning och bakgrund, så att endast elefanten framträder. Här går jag inte hela vägen, utan behåller en del av gråskalan. Förbehållslöst erkänner jag att jag alltid lockas av att utforska det grafiska i de fall jag bedömer att bilden har en potential för det.
Det är få djur som framkallar sådana känslor hos mig som elefanterna. Till och med de unga djuren utstrålar ålderdom, eftertänksamhet och visdom. Det är det jag tänker att jag betonar här, bland annat genom valet av toning.
Oväntat besök – högst oväntat! Inom tjugo minuter efter det att vi anlänt och installerat oss i vår banda direkt vid Ruaha-floden händer detta. Huset har varken glasrutor eller fönsterluckor, bara stora öppningar i stenväggarna. ”Snabbt, gå fram till fönstret”, utbrister jag till min dotter Lina. Men hon tvekar. ”Jag måste ta en bild”, skriker jag och slänger mig efter en kamera med lämplig brännvidd. Tacksamt nog kryper hon fram mot fönsteröppningen och jag får bilden. Svartvitt känns som ett självklart val eftersom det signalerar en sorts ögonblicks-journalistik och den dokumentära stilen. Och här var det sannerligen fråga om att agera snabbt medan den nyfikna elefanten stod kvar. Detta plötsliga uppdykande var vi inte beredda på, och jag visste ju inte hur många sekunder ögonblicket skulle vara!
Här släpper jag fram en pareidoli-bild (se Camera Natura 2/2022!) – en knubbig elefantunge i barken på ett åldrigt träd. Vi lämnar tillfälligt Afrika och gör ett nedslag i centrala Göteborg. Blev både förvånad och förtjust över att hitta den lilla elefantprofilen. Kände först för svartvitt och konverterade bilden, men där blev min känsla att bilden faktiskt tappar lite av sin karaktär. Därför fick de svaga färgerna vara kvar.
Leopardhanen – en oerhört kraftig varelse som på riktigt nära håll framkallar en högst hotande känsla. Skall jag välja dokumentärt svartvitt? Nej, jag prövar här att beskriva fotografens synbara utsatthet i färg, om än något reducerad. Det hotfulla lär framgå tydligt nog ändå.
Även när det gäller lejonhonan på hotande nära håll bakom grässtråna, har jag valt att behålla färgerna. Inte minst för de glödande ögonens skull. Men också här har jag reducerat färgerna för att ge en kall känsla. Varma färger hade naturligtvis tagit bort en del av den upplevelse av potentiellt hot och dramatik som bilden kan innehålla.
På den här bilden vill jag att betraktarens blick skall dras till mönstret i gepardernas päls och till den karaktäristiska ansiktsteckningen. Alltså kändes det naturligt att välja grafiskt svartvitt med en lätt dragning åt high key och att ta bort det mesta av landskapets linjer.
En variant på det grafiska är att helt ta bort miljön runt den här trion, vilket jag också gjorde i bild nio på den ensamma grafiska elefanten. Men eftersom den här bilden har porträttkaraktär har jag valt att behålla en viss vänlig mjukhet i kontrasten.
En stursk attityd. Men hur hotfull den bedårande gepardungen än försöker se ut så lyckas han näppeligen. I stället får bilden förmedla en varm, öm karaktär.
Vi går nu in för landning och reducerar färgerna på gamen…
…så att jag kan frossa i det som ofta är just min passion: Det grafiska!
Ja, vi kan alltså konstatera att jag i grunden fungerar ungefär som många andra fotografer i mitt bildarbete. Men det finns alltid variationer i hur vi tänker och hur vi gör. När du inte har bråttom, utan låter varje bild tala sakta till dig och locka fram det uttryck som du känner kan finnas i just den bildens potential – det är då du skapar ditt sanna och högst personliga bilduttryck. Det är du och bilden värd!
