Bland djävulsrockor och spya

0
118
Djävulsrockor

Det är få djur i havet som kan se så graciösa ut som rockor. Speciellt de större filtrerande arterna inom mobulasläktet. Under min andra resa till Azorerna fick jag chansen att åka ut till ett område som kanske är den bästa platsen i världen för att se djävulsrockor (Mobula tarapacana). Dessa oceanjättar kan mäta upp till 3,5 meter mellan fenspetsarna. 

Djävulsrockorna i Azorerna samlas runt ett undervattensberg som kallas för Princess Alice Bank. Det är ett område som konstant är exponerat av atlantens aggressiva väder. Som grundast ligger banken på 35 meters djup men runtomkring kan djupet gå ner till mäktiga 3000 meter. I dykvärlden betyder det att strömmen är otroligt stark och opålitlig. 

För att ta sig dit krävs det bra väder. Banken återfinns nästan halvvägs mellan Portugals fastland och Amerika, mitt ute i Atlanten. 

Redan från första dagen då jag ankom till Azorerna hade vi övervakat väderprognoserna och ställt in siktet på den kommande tisdagen. Vädret skulle vara tufft men ändå genomförbart. Om vi inte tog den här chansen så hade vi kanske inte fått ett nytt tillfälle. Under tiden passade vi på att testa lokal hajdykning och grottdykning på öarna Pico och Faial.  

När tisdagen närmade sig bestämde vi oss för att börja den flera timmar långa båtfärden under natten mellan måndag och tisdag för att få maximalt med dyktid med rockorna. 

Men tidigt på måndagen gick vår båt sönder. Kaptenen berättade på sin knackiga engelska att det var problem med motorn. Dykcentret var snabba med att fixa en ny båt, men en betydligt mindre som skulle göra våran resa ut till Princess Alice Bank både längre och mindre bekväm. 

Vid 03:00 kommande natt kastade vi loss vid hamnen i Horta. 

Till en början var vädret ganska okej och vi hade dessutom turen att få lite regn. Regn och frisk luft är den bästa medicinen mot sjösjuka (något som jag var orolig över). 

När vi inte längre kunde se ön som vi lämnat blev vågorna allt mer intensiva och jag började känna av vågornas rytm i benen. I hopp om att inte bli sjösjuk på den här viktiga dagen ställde jag mig upp längst bak i båten för att få frisk luft i ansiktet. Den snurriga känslan försvann och återkom under korta perioder. 

Strax innan vi ankom till vårat mål fick jag erkänna mig besegrad av havet och jag kastade överkroppen ut över reglingen för att kräkas. Efter några minuter av harklande kände jag mig genast bättre och jag fick sedan uppleva en fantastisk soluppgång mitt ute på havet. 

När vi tillslut kom fram till Princes Alice Bank blev genast mina problem med illamåendet värre. När båten låg still så slogs vi mot vågorna vilket gjorde att båten blev extremt ostabil. Jag ställde mig vid reglingen, återigen redo för att kräkas, när den lätt berusade kaptenen kom och ställde sig bredvid mig. Han tittade på mig, tände en cigarett och sedan erbjöd han mig en öl (vilket jag självklart tackade nej till). När jag efter några sekunder kände cigarettröken mot mitt ansikte, började kräkningarna återigen.

När jag efter några sekunder kände cigarettröken mot mitt ansikte, började kräkningarna återigen.

Under de kommande 10 minuterna var nu havets vågor och mina kräkningar det enda som hördes. Man hade kunnat tro att en brunstig sjöelefant fanns i närheten. Likheten mellan det och ljudet av mina kräkningar var förbluffande likt och det gav flera på båten ett leende på läpparna. 

Samtidigt som jag försökte torka bort spyan från min mun, hörde jag kaptenen ropa ”Mobula! Mobula!”. De hade samlats runt båten och verkade vara oerhört intresserade av båten och i synnerhet av min tidigare frukost som nu flöt omkring på vattenytan. 

Min ivriga glädje vägde tyngre än sjösjukan så jag skyndade mig att snabbt byta om till våtdräkt. 

Med på båten fanns 4 stycken tubdykare som fick hoppa i vattnet först. Utrustningen för tubdykning är tung, egentligen för tung för en plats som denna, de fick haka sig fast på en driftlina för att inte försvinna med strömmen. Jag valde istället att fridyka. Det betyder att jag bara simmar ner på ett andetag med hjälp av en mask, snorkel och långa simfenor. Då kunde jag lätt trotsa strömmen och bättre följa efter rockorna. 

När alla tubdykare hade hoppat i vattnet så spydde jag en sista gång över reglingen, drack lite vatten och åt ett halvt äpple (för att få en gnutta energi) innan jag sakta gled ned i vattnet. 

Vattnet här ute var grumligare än det kustnära vattnet. Den mäktiga golfströmmen kolliderar här med undervattensberget på flera tusen meters djup och för upp enorma mängder näring som lockar stora djur. 

Jag simmade direkt ner några meter och placerade mig nära tubdykarnas linor. Att hålla andan samtidigt som man är sjösjuk och låg på energi är inte det enklaste. Jag fick simma upp och hämta andan några gånger utan att se några djävulsrockor. Efter några försök så fick jag äntligen se dom. De blev genast nyfikna på oss och kom allt närmre. Jag kunde simma fritt med dom i 10 minuter innan jag kände att sjösjukan kom tillbaka. 

Jag simmade då tillbaka till båten, höll mig fast i stegen och började genast att spy upp det lilla jag hade kvar i magen. Efter en stund kändes det bättre och jag kunde återigen dricka lite vatten och äta den andra halvan av äpplet för att sedan dyka ner bland rockorna igen. 

djävulsrockor

Denna gång kände jag mig lugnare och kunde fokusera på att få bra bilder. Solen var stark så jag visste redan att jag ville utnyttja solstrålarna när de går ner under vattenytan. Då krävs det att man är nära ytan och inte för djupt ner. Rockorna höll sig lite djupare än vad de gjort under mina första 10 minuter så jag misslyckades.  

Efter en timme simmade de andra tubdykarna upp till ytan. Två av dem kämpade också med sjösjuka och de kände sig klara. Då fick jag chansen att vara själv i vattnet. Jag flöt därför omkring på ytan och hamnade efter en stund en bit bort från båten. Rockorna blev genast intresserade och kom upp nära ytan. Då fick jag min chans att utnyttja solstrålarna och fick mina bästa kort på rockorna. När sjösjukan kom tillbaka simmade jag tillbaka till båten, höll mig fast vid stegen och spydde återigen. 

Vädret hade förvärrats så istället för att vila och sedan åter göra 1 dyk fick vi vända hem. 

Det var både en lättnad och förtvivlan. Det skulle såklart bli skönt att stiga i land och slippa sjösjukan, men jag var samtidigt förtvivlad över att inte få tömma mitt SD-kort och vara säker på att jag fått några bra kort men faktum var att jag under den här tiden inte hade någon ork eller energi kvar i kroppen. 

Jag fick spendera de långa timmarna tillbaka mot land under en blöt handduk där jag försökte glömma bort min existens. Så fort jag satte mig upp kände jag hur det snurrade. Jag kunde inte ens ta min kamera för att kolla igenom bilderna som jag tagit utan att illamåendet kom tillbaka. 

När jag till sist kom i land vid hamnen i Horta kunde jag andas ut, ta en bit mat och kolla igenom bilderna från dyket. 

Jag har besökt Princess Alice Bank två gånger efter denna båttur, men har inte alls haft samma tur med vare sig dyken eller med bilderna. Det har lärt mig att alltid försöka ta vara på varje chans. 

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här