Alla har vi vissa bilder eller motiv som vi önskar att få på minneskortet, i takt med att åren går så börjar man bocka av dem en efter en. Här är historien hur jag fick se och fota mina första Lodjur.
Det var en fin kväll i mitten av april 2019 som jag och sambon bestämde oss för att ta en liten sväng och spana efter något att fota. Vi hade inga speciella motiv som vi skulle spana efter men det fanns väl förhoppningar att kanske hitta något rådjur, uggla, eller något annat i det fina kvällsljuset som var denna kväll. Runt där jag bor så har jag några olika vägar som jag brukar spana av då man har en ledig morgon/kväll över. Genom åren har jag sett många olika djur och fåglar efter denna väg så chansen är ganska stor att man oftast får se något även om det inte alltid blir några foton.
När vi kört en bit så kommer man till en ganska nybruten väg som ser ut att vara intressant men då den är bommad så brukar jag sällan titta så mycket där. Denna gång slängde jag ett snabbt öga in efter vägen, en bit bakom bommen så lägger jag märke till några ”stenar” eller liknade som jag inte sett tidigare men vi rullar sakta vidare när jag plötsligt får en konstig känsla, dessa ”stenar” har jag aldrig sett tidigare och varför skulle någon placera 2st stenar där?
Då jag alltid har med mig kikaren så stannar jag bilen och tar upp kikare, trots avståndet så ser jag ju direkt att det är Lodjur som sitter där. Säger till sambon ganska stressat att det är 2st Lodjur! Vi backar upp till korsningen och tar några snabba bilder för att dokumentera detta ovanliga ögonblick, att fota genom passagerarfönstret utan något att stödja kameran på samtidigt som vi ville komma närmare så bestämde vi att försöka köra in på vägen då man ändå kan köra 20-30m innan bommen kommer.
Sakta smyger vi oss fram ett tiotal meter innan vi stannar, sambon kan ju lätt kasta ut kameran medan jag får klättra upp och fota genom takluckan. Allt går perfekt och dom bara tittar på oss så vi bestämmer oss för att starta bilen och köra ännu närmare, nu händer det som inte får hända. Det jag inte visste då var att den nya bilen som jag köpt hade en mycket känslig tuta så när jag försöker komma upp till takluckan lyckas jag komma åt tutan, ena lodjuret som låg ner satte sig nu upp men fortfarande på samma ställe till min lättnad.
Efter en stund kände vi att vi måste ju ändå göra ett försök att köra fram till bommen som nu var cirka 10meter framför oss, allt går bra och jag stänger av motorn ännu en gång för att klättra upp till takluckan. Samtidigt som jag stänger av motorn så hör jag hur sambons kamera börjar smattra och jag blir då så stressad att jag glömmer bort den känsliga tutan och lyckas göra om misstaget ännu en gång! Denna gång var en gång för mycket och alldeles för nära så dom ställde sig upp och gick iväg utom synhåll.
Normalt skulle man vara jätteglad över denna upplevelse och bilderna som jag ändå fick men jag var riktigt sur den kvällen för hade jag inte kommit åt tutan sista gången så kanske bilderna hade varit bättre, men idag är det en rolig historia om hur jag fick fota en av mina drömmotiv.
