Jag slår upp ögonen och stirrar i taket, vad händer?? Klockan är 02,45 och det tar ett tag innan jag inser att jag har planerat att fotografera storlom. Jag ligger och funderar några sekunder att det är nog lika bra att stanna kvar i sängen och sova före medvetandet vinner och jag vrider mig ur sängen. Att fotografera storlom är en av många intressanta upplevelserna vi har här i Sverige som naturfotograf, speciellt när vädret samarbetar med vindstilla och dimma. Därför övergick sömnigheten snabbt till en spänd förväntan på vad morgonen skulle ha att erbjuda.
Det är fortfarande mörkt ute när jag går från bilen mot sjön och vädret är så där perfekt som man önskar sig, dimman ligger tät och det är vindstilla. SMHI har lovat att molnen ska lätta på morgontimmarna, men det är lite osäkert. På väg upp till sjön går jag förbi en uppriven jordgetingbylla, jag kan inte avgöra om det är björn eller grävling som har varit i farten, men pulsen går upp lite, kanske mest av förväntan att få se en björn i hemtrakterna, vilken dröm det skulle vara.
Jag tar mig fram till sjökanten utan någon björnkontakt. Efter jag har dragit på mig lite kamoflage, lägger jag mig ner alldeles i vattenbrynet. Sikten är ännu bara ca 10 meter ut i sjön, så jag lutar huvudet mot en sten och blundar lite. Efter ett tag när ljuset har börjat att komma, börjar jag se allt det lilla som händer runt omkring, det där som man bara ser när man sitter eller ligger nära marken. Jag tar några bilder på närmaste omgivningarna, mest lite vass/gräs och insekter.
Klockan är runt fem då jag ser några skuggor glida fram genom dimman, molnen verkar inte vilja skingras, men den kompakta gråa massan övergår till ett lite mer blått ljus när natten övergår i dag. Ytterligare en timme går då jag följer lommarna med blicken. Efter ett tag ansluter ytterligare en lom så nu är dom tre stycken. Jag tar några bilder på lite längre avstånd, såna där ”nästan” bilder, där man tänker att dom skulle ha varit lite närmare eller något mindre dimma och moln. Storlommar är fascinerande att följa, ofta så vilar dom en stund, ropar ut i natten med det där magiska ljudet som inte går att ta miste på. Simmar runt och fiskar lite och då och då så sträcker dom halsen upp i luften och flaxar med vingarna lite. Den här morgonen hände allt det, men på lite för långt avstånd.
Plötsligt när jag är på väg att stiga upp och gå hemåt så kommer svanparet glidande rakt mot mig, jag har sett dom på andra sidan sjön då dimman har lättat under några korta perioder, hann också se att dom kollade rakt mot mig där jag låg. Ibland tror jag att det är en fördel om djuren ser att det är något men inte vet vad det är, jag tror att så var fallet nu. Jag blir lite förvånad när den ena svanen glider fram så nära att den inte ryms i sökaren, häruppe i norr så är svanarna ofta väldigt vaksamma och inte alls lätta att komma nära. Jag testar lite olika sätt att fotografera, både med långa tider och vanliga skarpa bilder, vad man tycker bäst om får var och en avgöra. Oavsett vad man tycker så är det roligt att testa lite nytt och någon gång så kan man ha lite tur och kan få till en lite annorlunda bild.
Slutklämmen med historien är för mig att jag har fått ytterligare en fantastisk morgon ute i naturen. Just det faktumet att aldrig exakt veta vad som kommer att hända är för mig en stor del av det som skapar intresset, när man inte har kontroll utan får anpassa sig efter det som naturen väljer att presentera. En morgon vid en Norrländsk skogssjö då bilden blir underordnad själva upplevelsen, Jag går hem med lätta steg, ännu en morgon som jag inte ångrar att jag har orkat vrida mig ur sängen.
