Mitt episka National Geographic ögonblick med en trädleopard

0
494
Trödleopard | Jens Hauser

Jag erkänner att jag är en nörd som bara älskar katter och särskilt de stora Panthera-katterna. Mitt mål är att få bra upplevelser och ta så bra foton av alla “Big Cats”, inklusive trädleopard (Neofelis nebulosa) och Sunda trädleopard (Neofelis diardi), att jag bara måste printa stort och hänga dom på väggen.

Jag har redan fotograferat alla stora katter: tiger (Panthera tigris), lejon (Panthera leo), snöleopard (Panthera uncia), leopard (Panthera pardus) och jaguar (Panthera onca). De som fattas är de irriterande två små hopplösa arterna av trädleopard. Jag har varit på den Malaysiska delen av Borneo fyra (!) gånger utan framgång. Jag tror att jag har det föga beundransvärda världsrekordet av att ha spenderat hela 34 dygn i ett reservat med flest Sunda trädleoparder i hela världen utan att ha sett en enda. Men det är en annan sorglig berättelse som jag kan berätta för er någon annan dag.

Berättelsen som jag ska skriva om utspelade sig i Nepal under de sista dagarna av 2018 när jag letade efter (fastlands) trädleoparder (Neofelis nebulosa).

Jag berättar inte den exakta platsen eftersom forskare och andra vill hålla det hemligt tills de har gjort en ordentlig dokumentation samt börjat köra hållbara resor dit.

Allt jag kan säga er att det tar många timmar i en skramlig buss där de spelar högljudda, bullriga Nepali-videor på TV-apparaten medan bussen slingrar sig upp och ner på ojämna hårnåls vägar över flera tusen meter höga berg.

När jag och den lokala guiden kom fram till parken så följde en vandring som tog ytterligare tre timmar tills vi kom till lodgen som vi hade som bas. Det var otroligt jobbigt att släpa upp den 15 kilo tunga kameraväskan hela vägen. 

Så snart vi kom dit åt vi middag, drack te och väntade på att solen skulle gå ner. Guiden hade hört att man sett till trädleoparder i området alldeles nyligen så jag såg till att kontrollera ficklamporna, ladda batterier och fixa till resten av kamerautrustningen. Min lokala guide och jag diskuterade om vi skulle gå upp eller ner för berget. Vi bestämde oss för att vi skulle gå uppåt eftersom det var åt det hållet som de hade sett trädleoparderna senast. Först var vi dock tvungna att kontrollera trädet precis utanför lodgedörren. Vi smög ut, tände ficklampan och lyste längs trädstammen. Plötsligt såg vi ett medelstort djur med smal kropp, en riktigt lång lurvig svans och stora glänsande däggdjursögon som tittade på oss. Vi tittade på varandra och viskade: – TRÄDLEOPARD. Jag var beredd med kameran mot ögat och började fota för fulla muggar. Jag lyckas få några blixtfoton, men jag visste att jag inte fick några användbara foton eftersom katten sprang ner för trädet med huvudet först som en fallande stjärna. Så fort den kom på marken var den bara som uppslukad av mörkret. 

En sekund senare kom ytterligare ett ljud från ett annat träd. Jag tittade upp och ett annat ögonpar spanar in mig. Min guide viskade: – En till trädleopard! Jag brände av några fler bilder och tänkte att detta måste vara det bästa stället på planeten att hitta trädleoparder på. Vi har varit ute i mindre än fem minuter och redan sett två av dem. Helt otroligt! Mitt hjärta och sinne var i Nirvana och det kunde inte bli mycket bättre än så här. Jag brydde mig inte så mycket om att jag missade bilderna denna gång. Eller jo, jag suckade och grämde mig lite men inte så mycket (tror jag). Jag visste att det fanns många fler chanser eftersom jag har hela nio dagar till i området.

Både guiden och jag var ganska säkra på att båda var trädleoparder. Det tog faktiskt några timmar tills jag började smälta det jag hade sett. Det andra djuret var betydligt större, hade ett större huvud och var inte lika smidig som den första. Vi diskuterade fram och tillbaka, kollade på de suddiga och mörka bilderna och kom fram till att det andra djuret måste ha varit en binturong (Arctictis binturong) som brukar sitta i träd på natten och äta mogen frukt, insekter och fåglar och den andra måste ha varit en trädleopard som var på jakt efter den. Tyvärr störde vi kattens jakt så att han missade sin middag och vi missade bättre bilder. 

Nästa morgon gick vi på vandring i några timmar och letade efter olika djurspår som klösmärken, bajs, brutna kvistar och inte minst fotspår. Vi såg massor av allt. Vi satt också på en utkiksplats under några timmar och tittade efter djur på bergssluttningarna. Där såg vi alla möjliga djur som Indisk vildsvin (Sus scrofa cristatus), Assammakaker (Macaca assamensis), grå langurer (Semnopithecus schistaceus), muntjaker (Muntiacus muntjak), mushjortar (Tragulidae indica), Himalayatahr (Hemitragus jemlahicus) och till och med en gulstrupig mård (Martes flavigula).

Medan jag satt där vid utsiktsplatsen, i timme efter timme, började jag tänka att jag kanske hade haft min chans på katten. Det är allt jag får se. Nej, jag är tvungen att vara positiv eftersom det fortfarande är många dagar kvar.

Nästa dag samma sak. En massa däggdjur. Ingenting på natten. Fortsätt att vara positiv!

Nästa dag samma sak. En massa däggdjur. Ingenting på natten. Fortsätt att vara positiv!

Nästa dag samma sak. En massa däggdjur. Ingenting på natten. Fortsätt att vara positiv!

Nästa dag samma sak. En massa däggdjur. Den natten såg vi faktiskt en annan trädleopard mycket snabbt fast långt borta i ficklampans ljuset. Det var definitivt en trädleopard. Utan tvekan.

Nästa dag samma sak. En massa däggdjur. Ingenting på natten. Fortsätt att vara positiv!

Nästa dag samma sak. En massa däggdjur. Ingenting på natten. Fortsätt att vara positiv!

När vi kom till utsiktsplatsen följande dag kändes den på något sätt speciell. Både jag och guiden kände att just idag är dagen då allt kommer att falla på plats. Det började riktigt bra med en gulstrupig mård som besökte oss på den speciella passagen som vi satt vid. Den skapades 2015 när det var en stor jordbävning i Nepal. Jordskredet skapade en bred fåra på bergssluttningen där låga buskar, träd och snår hade sopats bort. De flesta djuren som vi såg korsade på nästan samma ställe även om fåran sträckte sig över en stor del av bergssidan. De stannade till vid kanten, gömde sig, spanade efter faror och gick sen försiktigt till andra sidan.

Vi hade passagen under ständig bevakning. Vi satt och väntade i många långa timmar. Jag var trött av att stå, sitta, huka och luta mig mot ett träd. Mina tankar började sakta vandra iväg. Jag tänkte på familjen hemma, på dottern, på julen och de smaskiga svenska sillarna, mumsig hasselnötsglass, lite kryddig dal och ris (bhat) vid den varma elden i lodgen och plötsligt: Vad i helvete! Det är ju en trädleopard som springer tvärs över fåran! Var kom han ifrån? Han springer ju som en brinnande skottspole. Sen är han borta igen även om jag ser att det rör sig bland snåren då och då. Jag bläddrar snabbt igenom bilderna på skärmen bak på kameran och tänker att jag kanske fick djuret som jag såg. Min guide är så glad för det var definitivt en trädleopard som han såg. Han såg den ordentligt, sa han, men jag var inte tillräckligt snabb att lokalisera den i fåran även när han viskade och pekade med hela armen. Fuck me! Jag är allt lite grinig för att jag missade supertillfället, även om det bara varade ett par sekunder. Kanske kunde jag ha fått ett foto av en trädleopard i dagsljus. Inte många har sett dem i dagsljus, än mindre fotograferad en. Fan för min otur och mina långsamma reaktioner. Eller snarare långsam fokusering med mina ögon på rätt ställe. Jag hittade i alla fall ett par bilder på en trädleopardsvans. Alltid något. Fortsätt att vara positiv!

Nästa dag samma sak. En massa däggdjur. Ingenting på natten. Fortsätt att vara positiv!

Nästa dag samma sak. En massa däggdjur. Ingenting på natten. Fortsätt att vara positiv!

Sen har vi en av dessa perfekta dagar. Den börjar riktigt bra med ett vildsvin, sen en storfamilj med makaker, sedan en megagrupp av grå langurer. De stannade länge i området. Förmodligen ett par timmar och det är så intressant att se dem äta, interagera och leka med varandra.

Timmarna flyger iväg och plötsligt är det eftermiddag, solen börjar gå ner, det skymmer och skuggorna börjar bli långa, ljuset börjar bli riktigt bra och vi vet att vi är tvungna att gå ner till lodgen om cirka en timme.

Dalen är nästan helt tyst, inget rör sig förutom en liten familj av muntjaker. De går försiktigt över passagen på en stig bakom ett av träden. Jag har sett det många gånger. Att djur tar just den stigen upp till bergsryggen för att sedan försvinna.

Plötsligt börjar min guide att göra grimaser och peka på trädet. Jag tittar och söker med blicken men kan inte se någonting förutom ett par små muntjaker. Vad är det? Frågar jag genom att vända och vrida min hand som de gör i Nepal. Min guide tar ett par snabba steg mot mig och pekar igen mot trädet. Jag tittar och tittar runt hela området där trädet står, rör mig lite till vänster, flyttar snabbt till höger, höjer och sänker kroppen för att ändra synvinkeln men ser ingenting speciellt. Nu hoppar min guide nästan upp och ner och viskar: – trädleopard. Pekar mot trädet, tar fram mobiltelefonen, fotograferar trädet, zoomar in och visar mig. Nu ser jag! Jag vänder mig mot trädet och ser något precis bakom trädet som ser ut som en stor katt. Plötsligt rör den sig och är borta. Jag flyttar mig hit och dit men ser ingenting. Sen ropar min guide: – Jakt, jakt!

Jag kan bara inte se någon katt eller någonting någonstans.

Då säger guiden: Borta!

Jag inser att jag har totalmissat när en trädleopard jagar en muntjak och dödar den. I fullt dagsljus dessutom och jag borde lätt ha sett och fotografera den om jag bara varit snabbare. Mitt problem är att jag inte förstod att allt hände bakom trädet jag tittade på. Trädleoparden hade gömt sig bland buskarna bakom trädet och överraskade muntjaker från en skymd plats för mig. Allt jag behövde göra var att ta ett steg eller två till höger. Jag blir väldigt förbannad och börjar svära, sparka på stenar, prata högt med mig själv och jag slänger nästan kameraväskan nerför berget i rent raseri. Fortsätt att vara positiv! Dra åt helvete! Jag är en jävla idiot! Hur kan jag missa detta episka National Geographic-foto?

Jag har inte varit så här förbannad på väldigt lång tid och jag ber om ursäkt till alla växter, träd, djur, insikter och framför allt de människor som bevittnar min totala hjärnsmälta.

Det har tagit lång tid att komma över den här hemska upplevelsen. Eller rättare sagt jag är fortfarande inte säker på om jag har kommit över den. 

Eller någonsin kommer. 

Fortsätt att vara positiv! I helvete heller! 

Ska jag åka tillbaka och försöka få en bättre bild på trädleoparden? Såklart att jag ska.

Fortsätt att vara positiv!

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här