En oas för skogselefanter och låglandsgorillor.

De afrikanska skogselefanterna vandrar ut till vattnet. Ofta leds flockarna av en äldre hona. Hon kallas matriark.

Till de afrikanska skogselefanternas trumpetande sänker sig natten över Langoué Bai i Gabons nationalpark Ivindo. Tillsammans med engelsmannen Julian Easton som arbetar för Wildlife Conservation Society (WCS) väntar jag på att de skygga västliga låglandsgorillorna, de smidiga sitatunga-antiloperna och de ibland lättretade afrikanska skogselefanterna ska komma fram ur skogen för att umgås och äta av de mineralrika växterna.

Det är i början av augusti 2006. Efter en lång flygning från Paris så har jag kommit fram till Gabons huvudstad Libreville. Hotellet är inte klart för incheckning. Jag lämnar resväskorna i receptionen och går ut till staden. 

En byst av Gabons president Omar Bongo är placerad i en rondell i landets huvudstad Libreville.

Först om fyra dagar ska jag vara på plats vid Langoué Bai. 

När jag ser skylten: Presidentpalatset 4 kilometer, stannar jag till. Efter tidigare resor till flera andra afrikanska länder vet jag att det gäller att se upp och absolut inte ta bilder på militära föremål, militärer och presidentpalats. 

Istället riktar jag en av kamerorna upp mot en sluttningstomt där en bulldozer kör runt utanför ett hus. Jag sätter mig ner i gräset och konstaterar att det inte blev en bra bild med den digitala systemkameran. Jag har tagit med mig en digital kamera och en analog kamera som jag fotograferar med diafilm.

En vakt kommer fram till mig. Han undrar varför jag tagit bilder och leder mig till ett kontor. 

Kan sluttningen med bulldozern ändå vara presidentpalatset?  Gabons president Omar Bongo är en av de minst odemokratiska ledarna. 

Det känns ungefär som de få gånger jag blivit tagen av polisen för fortkörning. Nu måste jag snabbt komma på något. 

Jag visar bilderna i digitalkamerans display för den uppretade vakten och rader dem. 

–  Nu är det bra. Se här, bilderna är borta, säger jag och hoppas att jag varit tillräckligt övertygande. 

Vakten släpper ut mig och muttrar något om prison. 

“Ja, något fängelse ska det inte bli idag”, säger jag, och går ut till friheten. 

Nästa morgon ser jag barn som hoppar i en sjö. Försiktigt frågar jag om det går bra att ta lite bilder. 

– Ja, men då måste vi hoppa mot andra sidan så att vi inte visar presidentpalatset, säger en pojke. 

Det har äntligen blivit dags för att resa till Ivindo. Men först ska jag stanna några dagar i en annan nationalpark, Lopé. Där letar jag efter mandriller med två kvinnliga forskare. De följer de färgrika aporna med radiosändare men vi hittar de inte.

På tågstationen är det full fart mitt på natten. Det spelas musik, och människor sitter mitt på rälsen och äter middag.

Vid ankomsten till Ivindo möts jag av Julian Easton. På nationalparkens kontor kontrollerar han mitt gula vaccinationskort. Eftersom människoapor som gorillor och chimpanser är så lika människan genetiskt så kan de få våra sjukdomar. 

När allt är klart efter en frukost vandrar vi i tre timmar till förläggningen som är en forskningsstation. Här är alla produkter nedbrytningssbara. Jag får inte använda min egen tvål eller tandkräm. 

Nästa morgon går vi till utsiktsplatsen Langoué Bai. Utsikten från trädplattformen är storslagen. Redan den första morgonen har en flock skogselefanter samlats på det öppna fältet. Bai är ett pygméuttryck som betyder öppen glänta. 

Alain Moundonga klättrar ner för platformen med utsikt över Langoué Bai. Utkiksplatsen i Gabons regnskogsmråde, nationalparken Ivindo, blev klar sommaren 2005.

Här är fantastiskt. Från baslägret får vi lunch och det finns stativ att använda. Men stativfästena passar inte riktigt mina kameror. 

Några elefanter bär gigantiska betar. När de fått vara ifred för tjuvjägare har deras betar kunnat växa ut men här hotar mycket annat som skogsavverkning och ibland har gorillaflockarna slagits ut av ebolautbrott. Detta har inträffat ibland annat nationalparken Odzala som finns i Republiken Kongo. 

Den afrikanska skogselefanthonan visar sin unge hur den ska hitta ner till vattnet i Langoué Bai, Ivindo National Park, Gabon.

Julian har arbetat i Odzala. Hans arbete hade ekonomiskt stöd av den Europeiska Unionen.

– När EU-pengarna tog slut kom en parkvakt till mig och sade: “Varsågod, nu får du ta över här” och lämnade över nyckeln till vakternas stuga till mig, berättar Julian.

En parkvakt rusar upp till plattformen. Han har blivit jagad i flera hundratals meter av en skogselefant. När vakten vilat ut efter äventyret tar han fram sitt skissblock. Han har ritat porträtt på i stort sett varje elefant och gorilla. Djuren har han namngivit efter kungahusen i Europa. Men jag kan inte se om några djur heter Victoria, Madeleine eller Carl-Philip.

Skogsbolagen i maskopi med tjuvjägarna
Skogselefanten är mindre än de elefanter som finns på de afrikanska savannerna och på stäpperna i östra och södra Afrika. I området i Gabon finns även skogsbufflar som är rödbrunfärgade och även de är mindre än de bufflar som finns i södra och östra Afrika. I Gabon finns ingen boskapsskötsel. När jag ser något som ser ut som kor långt bort så är det skogsbufflar. 

Gabon har satsat på att utveckla sin ekoturism enligt Botswanas policy att det ska vara hög kvalité med liten påverkan. Gabon finns vid Atlantkusten och den största turistmagneten är Loango där djuren kan ses på stränderna och flodhästar kan ibland ses surfa på vågorna. 

I Loango finns ett rehabiliteringscenter där gorillaungar som förlorat sina mammor får växa upp. En del menar att detta bidrar till till en ökad tjuvjakt genom att jägarna som skjuit gorillamamman lämnar in ungen till centret och får betalt för detta. Skogsbolagen misstänks samarbeta med tjuvjägarna. 

En kväll övernattar vi på plattformen. Nästa morgon lättar dimman magiskt över Langoué Bai. Vi har ännu inte fått se de skygga låglandsgorillorna som är större än bergsgorillorna. Hanarna bär en röd punkliknande frisyr

Till elefanternas vrål sänker sig natten över Langoué Bai i Gabon när vi kryper ner i sovsäckarna för att övernatta på vår tillfälliga bostad, tio meter ovanför marken.

Vi beslutar oss för att ge oss av till en annan plattform som ligger lägre över marken vid ett vattenhål. Här brukar sällan gorillorna komma fram.

– Gorillorna känner förmodligen lukten av människor och då blir de oroliga, säger Julian.

De vackra sitatungorna vadar i vattnet. De är perfekt anpassade för våtmarken med simhud mellan tårna vilket hindrar de från att sjunka igenom. 

Längre bort är en stor elefantflock på ingång. Det påminner om en karavan med bussar. Jag går ner för att få närbilder. En elefanthona trumpetar när hon visar sin unge hur den ska göra för att ta sig över vattnet. 

Gorilla på ingång
Vi återvänder till den andra plattformen. Jag är på väg att somna av hettan när Julian lugnt säger:

– Där kommer en gorilla. 

Äntligen ska jag få se gorillorna och nu hoppas jag att det är en stor familjeflock, men det är en ensam hane. Till min stora glädje är elefanterna också på väg och när de passerar gorillan kan jag få bilder som visar hur liten gorillan ser ut mot elefanterna.

Langoué Bai i Gabon är en unik plats där skygga låglandsgorillor, sitatunga antiloper, bufflar och skogselefanter samsas. Men ibland blir det konflikt mellan däggdjuren. Då kan elefanterna jaga bort gorillorna från matplatsen.

Det är en fin känsla när två av Afrikas mest imponerande däggdjur äter av växterna tillsammans, men nästa morgon är vänskapen över när en elefant motar bort en gorillahane. Elefanten ville inte ha konkurrens om födan. När den ätit klart lunkar gorillan fram ur skogen.

Då säger Julian: Den här gorillahanen ser ut att vara skadad i foten. Vi borde fånga in honom och se till så att hans skada blir läkt. Men detta är mycket känsligt. Vad har jag som västerlänning för rätt att ställa krav här? Jag kan inte säga rakt ut till lokalbefolkningen att de inte ska äta bushmeat (viltfångat kött till exempel apa, orm, gnagare), för att detta kan ge ebola, förklarar Julian. 

Den lätt silverfärgade gorillahanen är tolv år. Han har fått namnet Fracas av forskarna. 

Låglandsgorillorna är inte lika vana vid att möta människor som bergsgorillorna. I januari 1990 vandrade jag upp två gånger till en familj med bergsgorillor i Parc National des Volcans i Rwanda. Det var här som Dian Fossey studerade bergsgorillan.

Bergsgorilla I Rwanda

Fyra år senare är jag tillbaka i Rwanda men då för att följa de svenska missionärernas arbeten i flyktinglägren efter folkmordet. 

Fotnot: Loungé Bai har varit stängt för turister under flera men återöppnades förra året 2019. Andra områden som har turism efter skogselfanter och den västliga låglandsgorilan är bland andra Dzanga-Dzanga i den Centralafrikanska Republiken, Odzala i Republiken Kongo samt Lobeke National Park i Kamerun. Därifrån Kamerun är inte bara fotbollsspelarna Roger Milla och Samuel Etó berömda. Här spelades filmen om Tarzan, Apornas Son, Lord Greystoke in, de sekvenser från Afrika filmades i Kamerun. Tyvärr förekommer en brutal tjuvjakt i främst i Kamerun och på marknader säljs gorillahänder som används som prydnadsföremål. Om det är så idag kan jag inte bekräfta då jag inte har varit i landet.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här