Under alla år har jag varit en sådan naturfotograf som hellre återkommer till samma plats och de samma motiven, än att alltid måste söka mig vidare mot något nytt. I mitt fotograferande gäller det att hitta till nya bilder, mer än till nya platser och nya motiv.
Det kan verka lite motsägelsefullt, men med välkända motiv är det lättare för mig att se nya infallsvinklar – helt enkelt för att jag har tidigare bilder att direkt kunna jämföra med. Älgen är ett sådant motiv som jag hela tiden återkommer till, oftast här i Mullsjöskogarna där jag efter många år lärt mig var älgarna oftast uppehåller sig. Men jag har också lärt mig att kunna urskilja de olika individen och då upplevt hur olika de kan bete sig i situationer som uppstår.
Något som i sin tur ger mig en bättre ingång till nya bilder och att hela tiden försöka få fram nya uttryck. I denna process kommer jag också allt närmare mitt eget personliga uttryck, då det inte är nya motiv som ger mig nya bilder, utan det är nya tankar hos mig som blir det ledande i vad bilderna förmedlar.
Ibland blir det svartvitt, ibland färg. Ögonblicket får välja vad som blir mest rätt, i kombination med vad jag vill berätta med bilden. Jag är också alltid öppen för alla typer av experiment, allt det jag lärt mig genom åren finns ju där i bakhuvudet och kan hämtas fram när det behövs – eller att jag för stunden ser öppningar till något helt nytt.
Denna bild är från ett fält i Mullsjöskogarna där älgarna samlas under våren för att äta nytt friskt gräs, ibland har jag haft upp till femton älgar under samma kväll. Vid detta tillfälle hade jag åtta älgar som gick där och betade. Bilden gjorde jag med Pentax K5 och brännvidden var 120mm. Bländaren var 5.6 och slutartiden 1/30 sekund, på 800 ISO. Bilden är dessutom en dubbelexponering, där jag i den andra exponeringen rörde kameran vertikalt samtidigt som jag höll handen framför linsen och täckte över älgarna. På så sätt fick jag fram mer känsla av rörelse i träden i bakgrunden än på älgarna.
Bilden är från 18 april 2020 och klockan var 23:03 på kvällen.
Detta är en bildteknik jag ofta använder när jag gör olika landskapsbilder, där jag håller för delar av en bild samtidigt som jag rör kameran – vilket ger bilder med selektiv rörelseoskärpa. Ibland i enkelexponeringar, men också i olika former av multiexponeringar beroende på graden av oskärpa som jag vill förmedla. Första gång jag började experimentera med denna bildteknik var någon gång under 1980-talet på den analoga tiden, så den har varit en del av mitt bildskapande i nästan 40 år.
Som naturfotograf arbetar jag med alla motiv i naturen och i mitt bildskapande flyttar jag ofta mina olika tillvägagångssätt mellan de olika motiven. Det blir någon form av korsbefruktning. Därför kan jag göra liknande bilder på däggdjur som jag gör på olika landskap – men även hitta parallella metoder mellan mitt fotograferande av olika makromotiv och på olika fåglar. För mig är variationen av olika motiv något som berikar mitt sätt att utveckla mina metoder som bildskapare. Jag kommer nog aldrig bli en traditionell fågelfotograf eller landskapsfotograf – eller en typisk älgfotograf för den delen.
